Som ni vet har jag ganska oförberett fått ett barn i mitt liv, i och med att jag träffade en kille med en femårig son. Nu har det gått ett par månader sen jag skrev om detta sist (här och här) och jag tänker att en liten uppdatering kanske är på sin plats. Det har nämligen blivit lättare. Jag är fortfarande extremt obekväm runt barn i allmänhet, men lilla P och jag har lärt känna varandra så pass bra att jag nu faktiskt har börjat uppskatta att ha honom i mitt liv.
Det kanske hjälper att P är en ovanligt snäll, omtänksam och intelligent femåring. Han gillar att dela med sig, han skriker och gråter ALDRIG för att få sin vilja igenom, och han lyssnar på och respekterar både sin pappas och mina åsikter. På kvällarna kryper han upp i mitt knä och vill kramas, och han har sagt att han älskar mig fler än en gång. Alltså, man måste ju vara bra jäkla känslokall för att inte smälta totalt när en pytteliten människa säger såna saker till en.
Det jag tror har varit svårast för mig att vänja mig vid är att allting sker på barnets villkor. Vanliga sysslor som man inte ens reflekterar över annars – typ äta mat eller klä på sig eller gå upp för en trappa – tar plötsligt tio gånger så lång tid. I början blev jag så sju-huukt stressad av detta, men nu har jag börjat anamma en lite mer zen approach. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Sen hjälper det också att M är en sån himla bra pappa och att vi har liknande filosofier kring föräldraskap och barnuppfostran. Jag har aldrig sett “bra pappa” som en attraktiv egenskap hos en man tidigare, eftersom det för mig har varit helt irrelevant, men att se M och P tillsammans är så sjukt fint. Är faktiskt ganska nöjd med att jag har fått två så bra killar i mitt liv till priset av en.
