Alltså, det här med att jag numera har en pojkvän, det är en ganska big deal för mig. Jag är liksom inte en sån som går och blir ihop med folk hur som helst, snarare tvärtom. Jag har bara haft två förhållanden tidigare och när de avslutades var jag båda gångerna mest lättad över att få vara singel igen. Alla som känner mig väl vet att jag inte är “förhållandetypen”, jag värderar i regel min frihet för högt för att binda mig vid en annan person. Dessutom är det extremt sällsynt att jag gillar någon tillräckligt mycket för att det ska vara värt ansträngningen.
Jag har aldrig förstått mig på folk som är serial monogamists, det vill säga konstant går från ett förhållande till ett annat. Jag har kanske för höga krav, men om jag ska ge upp min frihet (eller ja, jag överdriver kanske lite, men ni fattar) för någon så MÅSTE jag känna att det är på riktigt och att vi inte bara är en i mängden för varandra. Det ska kännas i hela kroppen att vi är rätt för varandra, och gör det inte det (vilket det typ aldrig gör) låter jag hellre bli. Jag vet så himla många som bara nöjer sig med första bästa person som visar dem intresse, och det gör mig uppriktigt ledsen för deras skull.
Jag är verkligen ingen romantiker, jag tror inte nödvändigtvis att monogama förhållanden är det ultimata sättet att leva på, och för mig känns begreppet “själsfrände” sjukt orealistiskt – liksom, vad är oddsen för att man ska träffa sin enda själsfrände bland en befolkning på 7 miljarder människor?
Med detta sagt är det så himla värt att som cynisk kärleksagnostiker träffa någon som känner precis likadant. Och att vi efter bara en knapp månad tillsammans har kommit längre i vår relation rent emotionellt än jag gjorde i något av mina andra förhållanden under de 2-2½ åren de varade. Då känns det lite som att det är på riktigt.
Igår var vi ute med ett helt gäng av mina vänner, och M berättade efteråt att en av mina killkompisar hade sagt något till honom om att det krävs en väldigt speciell kille för att få mig att ge upp mitt eremitliv. Och att M då hade svarat att det krävs en väldigt speciell tjej för att få honom att ge upp sitt. Ganska fint ändå.
Extra plus för att min katt ÄLSKAR honom. Det brukar vara ett bra tecken.