Precis som alla andra såg jag Uppdrag Gransknings inslag om näthat mot kvinnor igår, och det gjorde mig ganska matt.
Det är på något sätt lite surrealistiskt att sitta i ett land vars jämställdhetspolitik inte har utvecklats nämvärt sen 50-talet, och betrakta Sverige och dess debattklimat utifrån. Därför att det är världens mest jämställda land, och därför att detta banar väg för en rad nya problem.
Någon av kvinnorna i programmet konstaterade att det i regel inte är män i maktposition som näthatar kvinnor. Istället är det patriarkatets stora förlorare – de vita medelålders män som inte har fått smaka på de privilegier de fått höra att de har rätt till, typ ensamstående pappor som förlorat vårdnaden över sina barn – som sitter och spyr ur sig hat skyddade bakom datorskärmens anonymitet.
Jag har full förståelse för att dessa män känner sig maktlösa, och jag förstår faktiskt också att det ligger nära till hands att skylla sina problem på feminismen. Alla dessa kvinnor som plötsligt kommer och ska ha samma rättigheter som män – de får väl tåla lite gamla hederliga våldtäktshot liksom.
USA är ett splittrat land med många problem, men jag har aldrig hört strukturellt näthat nämnas som ett nationellt bekymmer eller ens ett existerande problem här. Och jag tror helt ärligt att detta beror på att USA inte är ett jämställt land för fem öre. Männen sitter ohotade på sina maktpositioner och kvinnorna stannar hemma och tar hand om barnen och allt är frid och fröjd. Typ.
Så är det inte i Sverige. Där förs debatten dagligen på flera nivåer. Där har de män (och kvinnor) som förespråkar patriarkat och normativa könsroller faktiskt anledning till oro. Det är enormt skrämmande att det inte går att som kvinna göra sin röst hörd utan att få ta emot dödshot och sexuella trakasserier. Men den typen av härskartekniker genomsyras samtidigt av desperation – som en sista utväg i brist på faktisk argumentation.
Och jag tror på fullaste allvar att det ursinniga näthatet mot kvinnor, och det faktum att det nu uppmärksammas utanför bloggarnas kommentarsfält, är ett tecken på att något håller på att förändras till det bättre – även om vägen dit är en snårig labyrint kantad av foliehattar, Flashbacktroll, SD-anhängare och antifeminister som skriker “hora”.